---

En välbekant man i 40 års åldern stod utanför dörren, mittemot mig. Han hade mörkt hår och stubb. Vem som helst kunde känna igen sin egna pappa. Han kollade nervöst på mig medans jag inväntade ett svar.

"I just heard that you were moving in so I thought that I should come over and say hi." Jag kollade bak för att undervika ett bråk mellan mamma och min egna pappa. Som tur var hade ingen kommit till hallen för att se om vem det var som ring på dörren.

"You better go now, I got some stuff to pack up and mom is here." Orden väste mellan tänderna och jag trummade nervöst med fingrarna mot dörren. 

"Oh..." Han kollade ner i stentrappen och stoppade händerna i hans fina bussines byxor. John kollade upp.

"Well, can you just go right now. " Han suckade och gav mig sitt visitkort. Jag kollade ner och uttryckte mig själv som imponerad genom att höja ögonbrynen snabbt och nicka en svag nickning. "Wow, really. Thank you."

Han suckade argt.

"I didnt have anything else with my number on it."

"No, no it's okey." Min attityd hade vandrat från att vara positiv till motsatsen upphöjt med 10.

"You know what to do." Jag svarade honom inte. Vad tror han att han kan komma hit efter flera år och jag ska vara glad?

"Can I ask you something?" Han nickade. "Why do you care about me now? Were you to lazy to come and visit me and mom years ago?!"

Det blev tyst.

"Sarah, it's really much at work. A specially when it's a big company. I didnt have the time."

Jag kokade inombords av ilska

"That's the lamest excuse I HAVE EVER HEARD! You should always have time for your kids. Don't bother showing up next time! Bye." Sa jag snabbt och smällde igen dörren.

Jag såg genom fönsret hur han gick mot sin bil och körde iväg. Det ända jag kunde göra just nu var att skaka lite på huvudet innan jag återvände till att packa upp våra saker. Chocken över att min pappa precis stått utanför började lägga sig lite.

"Who was it?" Jag kollade skrämt på mamma.

"Oh, no one speciall." Svarade jag snabbt och svalde hårt. Hon nickade på huvudet och vi fortsatte att fixa iordning det stora vardagsrummet.

Jag var verkligen hungrig efter all städning och möblering i huset. Det var något som jag inte var ensam om. Jag satt och studerade mamma, Mark och Ajydan när dem åt som grisar runt det mörka matsalsbordet. Dem tryckte ner maten i halsarna. Det var knappt så att dem hann andas i mellan tuggorna förrän det var en gaffel till som lastade av maten i munnen på dem.

Mark var en schysst kille. Första gången så tyckte jag att han var en idiot som ens vågade att röra min mamma men min uppfattning hade förändrats dem senaste timmarna. Men en viss tvekan fanns fortfarande inom mig.

"Sarah, do you want to go out. Just around the neighbourhood?" Jag sneglade på den digitala köksklockan och nickade.

"Yeah, but not further." Han nickade.

Vi reste oss upp och Ajydan ställde undan sin för det mesta rena tallrikarna i diskmaskinen.

En kall vindpust smekte mitt ansikte när vi gick ut från dörren. Det kändes fortfarande ovanligt att möttas av en stor trädgård med spotlights längst gången till entrén.

Jag kände mig som liten igen. Inga oroligheter om pengarna skulle räcka månaden ut. Det kändes som att jag bara kunde gå in och fråga mamma om pengar så jag kunde gå ut och köpa ton av saker. Ett léende trädde fram på mina läppar.

Vi började gå ut mot trottoaren. Ajydan som verkade känna till kvarteret tog täten och jag hängde på.



"You know, I couldn't wish for a better sister then you. I just want you to feel like I'm your brother and if anything happends you can always talk to me." Jag log tacksamt mot honom.

"Aww thank you and I feel the same way. But of course it will take some time to forget that my own brother kissed me." Jag flinade retsamt mot Ayjdan som skrattade. Han puttade mig skojsamt på axeln.

"Sorry about that, hehe." Han log mot mig och jag log tillbaka. "Are you nervous about the date?" Ayjdan måste ha hört när jag pratade med mamma. Hans fråga fick mig att tänka efter lite.

"I haven't really thought about it but now when you're asking me you got me to think... No I'm not nervous. Whenever I'm with Justin I feel so relaxed and I can really just be myself.

"He seems to be a nice guy. I would really like to meet him one day but for now I want to hear about everything that's been going on. Since I am your brother now I have to know what I have to protect you from." Varje gång han sa han var min bror log jag alltid. Hela mitt liv har jag velat ha en storebror eller storasyster. Jag gick fram och omfamnade honom i en syskolig kram.

"Maybe we should get back now so you can get dressed for a date with yooo maaan" Det sista sa han med en tillgjord röst. "But he better keep his hands of you."

"Hahaha yeah yeah reeaaally funny." Vi båda började skrata och hela vägen tillbaka skämtade och skrattade vi. Direkt när vi kom hem sprang jag upp på mitt rum som blivit klar precis innan middagen. *What should I wear?* tänkte jag för mig själv. Lite längre ner i garderoben fångade en starkt grön kjol min blick. Till den skulle en vit transparent skjorta och högklackat vara riktigt fint. 

Klockan som tickade i rummet visade att jag hade... EN HALVTIMME KVAR?!!??!? Stressat sprang jag in i badrummet och fixade till mitt gamla smink samtidigt som locktången värmdes upp. Precis när jag var klar med sminket slutade locktången att blinka. Med några snabba drag fick jag fram vågor och så delade jag upp håret i en mittbena. "AYJDAN!" Ropade jag högt. Snabba steg hördes i trappan och in genom dörren kom en panikslagen Ayjdan.

"Wh-what is it? Did you hurt yourself?!" Jag bara tittade på han.

"Seriously, I did not scream that loud..." Ayjdan bara tittade på mig. "Fiiiine! I did scream a bit loud." Han nickade instämmande och skrattade åt mig. "So what do you think?" frågade jag och gjorde en dramatiskt snurr. 



"No you have to change!" Förvånat tittade jag på Ayjdan. Det var inte den reaktion jag förväntat mig. Plötsligt började han skratta. Vad var det roliga? "I'm just kidding but now Justin will have a hard time keeping his hands of!" Ayjdan rynkade pannan bekymrat. Det var så gulligt att han faktiskt brydde om mig som en storebror.

"Aww don't worry. I don't want him to keep his hands off." Ayjdan tittade på mig med smala ögon. Den blicken kände jag tydligt igen. Snabbt sprang jag iväg med Ayjdan hack i häl. Trappan gav ifrån sig dunkande ljud när vi sprang ner för trappan i full fart. Skrattandes ställde jag mig på ena sidan bordet med en andfådd Ayjdan mittemot.

"Kids what are you doing?" Mamma kom in leendes med några kartonger i famnen. 

"Nothing." Svarade vi båda i kör utan att släppa blicken ifrån varandra. 

"Okay well then you can look at these photos of you when you were little and choose which you want me to put up on our family wall." Misstänksamt tittade jag på Ayjdan och backade mot mamma.

"Truce?" Frågade jag Ayjdan som nickade. Lättat gick jag emot mamma och tittade på alla foton hon hade.
"Aren't I cute?" Sa jag med en pipig röst.

"I think you should choose this." Mamma visade en bild på mig när jag "pratade" i telefon. Jag skrattade åt minnet åt detta fotot.

"Gosh I remember this like it was yesterday. I got that phone from... Dad." Det sista sa jag lite tystare. Mamma tittade oroligt på mig. "You deserve to know... Dad was here before." Sakta tittade jag upp på mamma. Hennes ögon spärrades upp.

"No.. What could he possibly want from us no?!" Hon såg upprörd ut. Innan någon hann reagera samlade hon in fotona och gick iväg. Sorgset tittade jag efter henne. Men hon hade rätt, vad ville han oss nu?

"Sarah? Sarah? SAAAAARAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!" Någon skrek högt i mitt öra så jag hoppade till. Argt tittade jag mot Ayjdan. "Sorry I just wanted to tell you that a car honked outside." Just det, dejten. 

Snabbt drog jag på mig mina söta, svarta skor med en kort klack. Med en sista titt i helfigursspegeln i hallen studerade jag min outfit. Denna gången måste jag säga att jag faktiskt lyckades ganska bra. Spänt stängde jag dörren bakom mig och gick iväg till... Wow en limousine?! Snacka om att killen vill imponera. Fascinerat öppnade jag dörren till den långa limousinen.



"Hallo madame. Mr. Bieber will meet you at the place." En röst som jag förväntade mig skulle vara Justin var istället en man med mörkt röst vilket fick mig förvånad.

"Oh... May I ask what this place is?" Mannen sänkte det svarta tonade fönstret mellan passagerarsätet och förarsätet. Han tittade på mig genom backspegeln

"Sorry Ms. Jensen but Mr. Bieber gave me strict orders not to tell you anything." Nyfikenheten växte ännu mer men jag bestämde mig för att fråga mer.  Tänk att en kille skulle göra så mycket besvär för mig. En vanlig tjej från en liten nästan obetydlig stad. 

Aldrig någonsin hade jag i min vildaste fantasi tänk att en kille skulle behandla mig på det sätt som Justin gör. Ännu mindre det sättet han får mig att känna när hans läppar möter mina eller när hans varma lena händer berör min kropp. Jag hoppas verkligen att det jag känner för honom är besvarat och att han inte bara leker med mina känslor.

---

Hur tror ni dejten blir och vad tror ni dem ska göra? ;) Kommentera luviies // Gabbi o Angelina