Kapitel 3 - You didn't listen...
src="http://cdn.widgetserver.com/syndication/subscriber/InsertWidget.js">Jag skulle spela en tjej som hette Hilary. Hon var 15 år och var bara en liten nobody i skolan.
Allt verkade så intressant.
Tiden tickade på och jag blev allt tröttare. Jag var någonstans lite mer över hälften då jag såg något som jag var helt oförberädd på.
Snabbt hasade jag upp på mina armbågar och piggnade till. För att vara extra säker på att jag hade läst rätt läste jag menningen igen.
Det kunde inte stämma?
Det fortsatte så. Att jag läste den om och om igen.
"Omg..."
"Du kommer vad!?" Ryan var chockad. Det såg man på ansiktsuttrycket som han hade besvarat mig med i dataskärmen.
"Jag kommer kyssa Julia Olsen i filmen."
Han skrattade och skackad på huvudet.
"Du menar alltså att du ska kyssa tjejen Julia Olsen som är kändare i dig." Jag nickade.
"Ja!" Illskan väste mellan tänderna. Kunde han inte tagga ner lite?
Han kollade på mig.
"Wopa! Tagga ner bro." Han sänkte handen i luften.
Jag skackade på huvudet.
"omg...." Jag skrattade lätt och skönk ner med överkroppen på skrivbordet. "Du är helt otrolig Ryan. Helt otrolig..."
.
Julia.
Mina fotsteg stampade ilsket mot trappan medans jag gick ner från trappan. Min mungipa ryckte för varenda steg som jag tog.
Med manuskriptet i min hand gick jag in till köket och slängde ner den framför mamma som intresserat läste tidningen. Genom hennes läsglasögon så mötte jag hennes blick.
"Oh, förlåt." Jag slog upp sidan som händelsen stod med detaljerade förklaringar. "Vad är det." Jag pekade på sidan. Hon la ifrån sig tidningen och började läsa.
"Det är en sida av manuskriptet. Vad vill du få fram?"
"Läs mer. Vad händer?"
Hon återgick med blicken ner på sidan jag nyligen hade slagit upp.
"Det är en av kärleksscenerna verkade det som?" Hennes lugna röst gjorde mig ännu irreterande.
"Varför har ingen sagt någonting om den då!" Orden flög skrikandes ur min mun. Hon kollade chockat på mig.
"Julia. Det var det första Will tog upp på mötet." Jag kommer ihåg att det var då som både jag och Justin hade varit helt i våra egna världar.
Tystnaden spred sig i huset. "Du lyssnade inte. Ellerhur?" Jag kollade ner i bordet. Tillräkligt för att hon skulle förstå att jag inte hade det.
Hon drog en djup suck.
"Jag förlåter att du skrek på mig. Men jag förstår inte vad problemet är? Har du någonting imot det?" Jag ryckte på axlarna.
"Vet inte."
"Tänk på det."
.
Det är otroligt hur man kan stalka en person efter något sånt här.
Jag kollade på bilder av honom. Han var snygg men ännu snyggare i verkligheten.
Jag kanske skulle gilla det? Hehe...
Skrev det snabbt så det kanske inte blev så bra.