Startsidan  Dreams Come True  Almänt

Bieber Romance Chapter 9 - Please understand!

src="http://cdn.widgetserver.com/syndication/subscriber/InsertWidget.js">
"Kylie I agree with you I don't have to prove anything but there's something that's about to happened and you have to help me stop it!" Jag tittade panikslaget på Kylie och hon tittade lika panikslaget på mig innan vi båda sprang i full fart iväg mot huset.

(Sarah innan festen)




Min kudde blev helt blöt när jag hade ansiktet nertryckt medans tårarna vägrade sluta rinna. Hur kunde jag låta allting gå så här långt? Minnet från vad som hänt för en halvitmme sen spelades upp i mitt huvud för säkert miljonte gången :
"Come on Kylie we need to find the cable so we can unplugg the speakers!" Panikslaget tittade vi överallt runt högtalarna men sladdarna ville inte lossna. En hög röst fick oss att backa snabbt från högtalarna eftersom ljudet var riktigt högt.
"So I heared that you have a big crush on Sarah and trust me bro' I get it, she's smokin' hot even if she's so young." Kylie tittade på mig med panikslagen blick men jag kunde inte bry mig mindre. Allt jag brydde mig om var att inom loppet av några minuter skulle en oskyldig människa utsättas för något förudmjukande på grund av mig.

"Yeah I kinda like her but it's not because she's hot, it's because she seems so kind and she doesn't give a rats ass about how anyone treats her and that makes her special." sa Ayjdan glatt.

"What's the best thing about her? Don't worry bro' I won't tell anyone and sense you just came to this school I have a feeling you need a friend." Kylie's försök till att låta vänlig fick mig bara att må illa eftersom snäll var så långt bort från sanningen man kunde komma om man skulle beskriva honom.

"Thanks a lot man! Well umm.. She's super nice and I guess she's pretty." Man kunde nästan höra hans leende. För en stund blev det tyst i högtalarna och då passade jag på att titta mig omkring. Alla stod och viskade med varandra och undrade vad det var som försigick.

"I know you guys barely talked,right?"

"Just twice or maybe three times, I don't really know."

"Haha okey but can't you tell me something that no one knows about her?" Nu blev jag väldigt förvirrad. Jag och Ayjdan hade knappast pratat någonting alls så denna frågan skulle han ju knappast kunna svara på.

"Umm... She's really pretty on pictures and everyone always tells her she should become a model and she's really tall so I guess she can. I remeber one picture when she took pictures with Kylie on the beach and she really looks like a modell.



Her dad left her when she was 10 and she's born in Toronto but because of the economy she moved her with her mom. Oh I almost forgot, her dad works for a big corporation so he's really rich!"

Min mun var vidöppen. Hur kunde han veta allt detta? Jag antar att en liten stad snackar mycket men ilskan mot Kyle avbröt mina funderingar snabbt. Hans plan var att få honom att se ut som någon kärleksberusad stalker men allt han var, var en tonåring som fallit hårt för en tjej han knappt pratat med.


I understand... But I think we all have to agree that you sound like a freaking creep dude."  Kylies hånskratt flödade ur högtalarna. Jag kunde föreställa mig hur Kyle satt där med ett äckligt, överlägset flin och säkert tittade på honom som om han behövde sättas in på ett psyksjukhus.

"Is this a joke and what do you mean with "we"?" Från ingenstans började gråta lite för jag visste hur det kändes att bli behandlad dåligt och jag ville inte ens tänka på hur han skulle bli behandlad nu + att allt var MITT freaking fel!

"If you want the answer to that then you should go out on the front porch and I think you'll get what I mean." En tystnad uppstod igen och efter några, vad som kändes som långa och spända sekunder öppnades dörren. Direkt när Ayjdan's huvud stack ut med en förvirrad min,  började folk peka och skratta på honom. Ibland hörde man glåpord som

"haha you desperate faggot" eller "you stalker! Why won't you go and stalk some more little girls and find out everything about their lives you pedophile!"

Egentligen tror jag inte att folk tyckte det var så roligt men eftersom dem förstod att Kyle's plan var att förudmjuka honom följde alla bara med eftersom han hade grymt mycket respekt från dessa patetiska människor. Med plågad blick tittade jag på Ayjdan och till min förskräckelse tittade han rakt på mig och jag kunde nästan se hans brustna hjärta genom hans ögon. Utan förvarning trängde han sig igenom den skrattande folkmassan och halvsprang därifrån. Kylie kom fram till mig och tittade med orolig blick men min blick var fokuserad på Chaz. Han och Ryan var nog dem enda som inte stod och skrattade. Efter ett tag riktade Chaz också sin blick mot mig och han tittade på mig med äcklad blick. Han måste förstått att jag på något sätt låg bakom detta. Med snabba steg började han gå emot mig och trängde sig igenom klungan som nu börjat röra sig innåt igen och det lät som om det var någon  shot-tävling som var på G.
"How could you?" Han lät äcklad och han tittade på mig som om jag var det värsta han sett.

"Please you have to understand I..." Min röst lät tjock och jag var gråtfärdig men jag hann inte avsluta meningen innan Chaz sa:

"The funny thing is that I thought you were different. Everything Ayjdan said is exactly what I thought about you. Guys are running after you like you have some kind of a magic spell on you but you still keep your feet on the ground. How could you sink this low and humiliate him and for what cost, huh? Do you think you'll earn respect out of this? Whatever we had is over. Don't EVER talk to me again!" Innan jag hann svara hade han vänt sig om och dragit med sig Ryan bort från festen, bort från mig.

Minnet fick mig att gråta ännu mer. Det värsta var att han hade helt rätt, vad vann jag utav detta? Jag sårade någon riktigt djupt och nu fick jag respekt från folk som skulle kunna hugga mig i ryggen utan att blinka. Egentligen behövde jag Kylie här som tröst men jag orkade inte vara social så jag lät henne stanna kvar på festen medans jag gick hem. Sakta vred jag på mig så jag låg på sidan mot mitt lilla nattduksbord. På skrivbordet stod ett foto på mig när jag var ungefär 5 år.


Varför kunde inte allting vara så lätt som när man var liten? Då mamma mådde bra och pappa brydde sig om mig. Jag visste att high school var den delen alla hatade men trots allas negativa tankar om det hade jag hoppats att allting skulle vara lätt och oj så fel jag hade. Helt utmattad av att ha gråtit så länge somnade jag i sängen med klänningen på och sminket utkletat.

***********
"Mi cariña, despierta ahora." En välbekant mjuk röst väckte mig. Försiktigt gnuggade jag ögonen och mina fingrar blev alldeles svarta. När jag vaknat till lite såg jag mammas ansikte som närmade sig mitt för att ge mig en puss på kinden. Utan att tänka mig för puttade jag iväg henne men inte så hårt att hon ramlade men visst vacklade hon till lite.
"SARAH! WHAT ARE YOU DOING!" Mamma såg alldeles chockad ut för hon hade nog inte förväntat sig den reaktionen.
"Where have you been! You haven't been home at all, you haven't even asked me how I feel and you just left me all alone!" Jag blev själv lite förvånad över sättet jag pratade med mamma men hon verkade strunta i mig fullständigt.
"So what you're saying is that I don't care about you! You should be ashamed and we're not even having this stupid conversation." Mamma gick argt ut genom dörren och smällde igen den hårt men efter 2 sekunder hörde jag hur dörren öppnades igen.
"Oh and by the way, you're grounded. Just go to Winnipeg and work or whatever and come straight back home." Jag hade aldrig hört henne så här arg och irriterad. Det skrämde mig faktiskt lite.

"IF YOU KNEW WHAT I'VE BEEN THROUGH THESE PAST FEW DAYS YOU WOULD UNDERSTAND WHY I'M SO MAD! BUT NOT EVEN NOW WHEN I'VE TOLD YOU THAT MY LIFE HAS BEEN HARD YOU'VE ASKED WHAT'S GOING SO I DON'T GIVE A SHIT!" Jag kunde inte se mamma eftersom jag vänt mig bort från henne när jag avslutat min mening men jag hörde hur hon gav ifrån sig en trött suck innan hon stängde dörren, fast mycket mjukare denna gången.

Sakta reste jag mig upp och smög ut till badrummet för jag var orkade inte prata med mamma mer. Med mobilen i ena handen för jag gillar att lyssna på musik medans jag duschar, öppnade jag dörren och steg in. 

"Oh gosh" utbrast jag när jag såg den hemskaste synen jag någonsin sett i spegeln. Mina ögon var helt röda efter att jag gråtit och efter sminket som irriterat ögonen. Hur i hela friden ska något kunna hjälpa mig mot denna kaosen? Million dollar question for sure! 

Jag förde handen mot bh-haken för att knäppa upp bh:n när telefonen vibrerade samtidigt som den gav ifrån sig det kända plinget. Lite förundrad av vem det kunde vara tog jag genast upp telefonen. Mina ögon vigdades och hjärtat slog snabbare och jag kan svära på att jag höll andan när jag såg vem det var som smsat....

Vem tror ni det är och vad tycker ni om novellen? :) Och jag vet att ni väntar på att hon ska träffa Justin men i nästa är jag 90% säker att han kommer in :D Tack återigen för alla kommentarer och Angelina kommer skriva någon gång också oroa er inte ;) // Gabbi