Startsidan  Dreams Come True  Almänt

Bieber Romance Chapter 20 - Not a risktaker

src="http://cdn.widgetserver.com/syndication/subscriber/InsertWidget.js">

"I was going to ask you to come to a party that's going to be one day after prom night but I hope you understand Inever ever want to see you again!" Hon tittade med avsmak på mig innan hon halvsprang ifrån mig. Jag tittade så gott jag kunde efter henne eftersom min blick var alldeles suddig av alla tårar som bildats. 

"The funny thing is that I thought you were a good guy... I thought you weren't like everybody else." Med dem orden lämnade hon mig. 

Kanske får jag chansen att se henne igen.... Kanske inte.





Dagen då Justin totalt dissat mig var absolut inte bortglömt utan den plågade mig varje dag. Att veta att han ville ha mig precis som jag ville ha honom men att det antagligen aldrig kommer bli så, gjorde mig galen. Jag ville så gärna berätta för Chaz att jag inte gillade honom på det sättet. Varför jag inte gjort det än är för att jag nu vet hur det känns att bli avvisad av någon man gillar och det är absolut ingen bra känsla. Som tur var har Kylie varit min stöttepelare genom det hela men ärligt talat hon har inte varit till så stor hjälp. Nästan varje dag har hon och Justin umgåtts och varje gång hon hör hans namn ser hon ut som om hon flyger på stora fluffiga moln. Varje gång jag börjar gråta och rabblar upp ännu en gång om kyssen och allt det dära, förvrids hennes ansikte av avundsjuka. Visst har jag förstått att hon länge haft känslor för honom men jag tänker inte låta henne kontrollera någonting mellan mig och Justin. Tyvärr känner inte Justin samma sak. Hur kan han låta Chaz komma emellan? Om Chaz är en bra vän kommer han förstå. Jag menar vad ska han göra? Tvinga mig att börja älska honom. No way till det!

Ikväll är det äntligen dags för balen som jag länge väntat på. Det enda negativ är att jag ska gå med Chaz vilket kommer kännas riktigt konstigt nu. Jag har anat att han haft känslor för mig och jag började falla för han också men sedan kom Justin in bilden och allting förändrades. 

Min ögonskuggs borste smekte mina ögonlock mjukt och försiktigt när jag målade på svagt med ögonskugga. Mamma har alltid varit duktig på att sminka så allt hon kunde lärde hon mig. Nöjt inspekterade jag mig i spegeln.



Jag stod mitt framför spegeln och bara tittade på mig själv. Mina ögon såg glada ut men om man tittade noga kunde man se sorgen som legat där inne ända sedan Justin sårat mig. Varför säger alla att kärlek är så bra när allt den gör är att förudmjuka en eller totalt krossa en på ett annat sätt? *Nej vet du vad* Tänkte jag för mig själv och satte bestämt ner sminkborsten. *Ikväll ska jag fokusera på att ha en rolig kväll utan någon freaking Bäver i mitt huvud* Även om jag "hatade" Justin nu kunde jag inte tänka så taskigt om honom. Jag suckade tungt och satte mig ner på toalettsitsen. Tänk att på den lilla tiden vi spenderat att jag skulle falla så hårt. Inte förrän vi låtit våra läppar försiktigt men ändå kraftfullt nudda varandra, insåg jag att alla dem känslorna jag inte kunnat beskriva var kärlek. Jag gjorde en grimas för mig själv. Varför kan jag inte bara gå vidare ifrån honom?

Hela det här dramat kändes som en dålig romantisk film. Kylie och han blir bara bättre och bättre vänner. Jag menar tänk om dem kommer hem en dag och säger att dem har blivit ett par. Bara tanken av det fick det att sticka till i hjärtat och återigen gjorde jag en sorgsen grimas. Med tunga steg gick jag ut till mamma i köket som satt på en stol och läste tidningen. Bredvid henne såg jag ett vinglas med något rött inuti, men inte kan det vara vin? Mamma får ju inte blanda anti-depressiva med vin.

"M-mom." Skrämt hoppade hon till och tittade med stora ögon på mig. Snabbt rätade hon på sig och jag såg hur hon försökte gömma vinlglaset lite diskret med skvallertidningen som hon hade i handen.

"Oh hi darling... Ehhm... Tomorrow Ayjdan and Mark will sleep here. You're still going to that party? Is Ayjdan going?" Hon försökte klumpigt leda in konversationen på något annat men denna gången tänker jag inte låta konversationen jag länge velat föra slippa undan.

"Mom I wan't the truth. What's really going on?" Hon tittade på mig med en lite sorgsen blick. Det såg ut som om hon tänkte noga över någonting.

"I've stopped taking my pills.."

"Mom that's amazing! You're not depressed anymore?" Ett lyckorus spred sig i kroppen fast det försvann snabbt när jag såg mammas ansiktsuttryck.

"You have to understand that I'm 43 years old and I might want to have a drink with my friends sometimes." Vad är det hon sitter och säger?! Ska hon seriöst riskera sitt välmående för en drink då och då. Jag då? Hon riskerar ju saker för mig också.

"What is this shit that you're talking about? You have never ever been a drinker and you've never complained so what's changing your mind." Hennes blick var inte ens riktad mot mig utan typ lite bredvid mig vilket gjorde mig grymt irriterad. Eller aa mer irriterad än vad jag redan är.

"Mark." Hon viskade så lågt att jag nästan inte hörde.

"What about Mark?"

"He likes to take a drink once in a while and I have every right to drink at my age."

"Mom..." Jag pratade lugnt och tyst. Tyst satte jag mig bredvid henne. Försiktig förde jag min hand till hennes kind och tvingade henne att titta in i mina ögon. "Is Mark an alcoholic?" Hon tittade på mig med en förskräckt blick.

"He might drink a little too much but he promised he would change because he loves me. Everything will be okay now sweety." Hon försökte smeka min kind men jag slog bort hennes hand. Äcklat tittade jag på henne.

"HOW CAN YOU LET A DRUNK BE IN OUR LIVES AND HOW CAN YOU STOP TAKING YOUR PILLS WHEN YOU KNOW HOW MUCH IT EFFECTS YOU! YOU'RE PROBABLY JUST BEING WITH HIM SO YOU CAN TAKE HIS MONEY AND HE GETS TO BANG YOU!" Vad som hände efteråt gick så fort att jag inte hann reagera. Mamma ställde sig ilsket upp och höjde handen. Beredd på att känna ett slag, knep jag ihop ögonen hårt. Efter en stund öppnade jag ögonen och såg mamma stå där med händerna framför munnen.

Skräckslaget backade jag från mamma som nu börjat gråta kraftigt men utan att göra ett endaste ljud ifrån sig.
Jag var inte van vid att se henne såhär. Inte att se henne gåta ljudlöst, Inte att se henne gråta ut...
Jag stod tyst och kollade på utan att veta hur jag skulle få henne att lyssna på mig. Hon var rätt så egoistisk av sig. Allt det hon säger ska vara rätt och allt cirkulerar kring henne. Efter skillsmässan hade hon bara pratat om hur jobbigt hon hade det, hur han var ett svin som bara stack iväg och hade det bra med pengar och inte ens hjälpte till att betala alla mina saker när vi hade behövt det som mest.

Varenda gång något flyger ut ur hennes mun om det där så vill jag bara slingra mig ur allt.
Det var jobbigt för mig med. Att höra allt det där som nästan får det att framstå att dem inte ville ha mig.
Men det som mest gjorde mig förbannad var hur folk kom och gnäller om hur tufft dom har det. Jag tycker att det är jobbigt det jag går igenom men min mun är tyst om allt som gömmer sig bakom dörrarna fulla av minnen för jag är väl medveten om att det finns andra som har det sämre än mig.

Vissa får knappt mat på deras bord varje dag och det tar jag förgivet. Att det finns familjer som inte ens har skor på fötterna eller tak över huvudet medans jag har det. Det finns dem som blir slagna hemma. Deras fruktan är att öppna dörren till sitt egna hem vällmedvetna om vad som kan vänta på andra sidan där helvetet befinner sig. Om dem ens vill kalla det hem.
Det finns barn som skulle kunna göra vad som helst för att gå i skolan medans vi gnäller om det. Det finns folk som inte ens vill gå till skolan av andra saker än att det är jobbigt utan för att dem blir mobbade både fysiskt och psykiskt.
Det var som ett botemedel för mig. Några mnningar och tankar som inte får mig att bli en egoist men tankarna låg och värkte i bakhuvudet.

Varför är livet så orättvist?!

***********

Jag klev in i bilen som skulle ta både mig och Chaz till skolans gigantiska gympasal där den fantasifulla balen skulle hålla till. Han satt och log mot mig. Vid min sida satt Chaz.

"You look really beautiful tonight." Jag log och tittade på lite på klänningen jag hade på mig.


"Thank you. You don't look so bad either." Han log stort och krokade arm med mig fast på ett mer elegant sätt.

Bilen saktade in och vi klev ut.
Min vita klänning snuddade marken när vi gick in. Det var packat med folk som stod och dansade med klänningar i alla regnbågens färger. Chaz drog mig närmare vilket var helt okej för mig. Alla andra killar kom av sig när dem pratade med andra och kollade på mig men jag brydde mig inte så mycket om det för tillfället. Jag kollade ner i marken och lät Chaz föra mig över dans golvet.

"Hi." Jag vände mig om och såg Kylie le.

"Hi." Jag log tillbaka. Ryan slöt upp vid hennes sida. Jag kände en viss lycka att det var just Ryan och inte Justin. Hoppas bara att inte kommer på festen imorgon...

Plötsligt ändrades musiken till en lugn låt som passade för tryckare. Chaz tog ett stadigt grepp om min midja och tryckte mig närmare honom. Stämningen började bli lite stel för min del men Chaz såg verkligen ut att njuta. Jag kände hur jag började bli lite svettig. Hans händer började försiktigt gå längre och längre ner och dem stannade precis i svanken. Nervöst tittade jag upp på Chaz som redan innan jag tittat upp tittat på mig. Han bet sig svagt i läppen och jag märkte hur mellanrummet våra huvuden minskades sakta men säkert.
Jag stod helt blickstilla och lät hans läppar nudda mina. Kyssen kändes del och han kändes ovan. Hans tunga började försiktigt leta sig in i min mun.

Bilderna från när Justin kysst mig med en sådan försiktighet men ändå med passopn, spelades i mitt huvudet. Panikslaget puttade jag bort Chaz hårt och skapade återigen mellanrum mellan oss. Hans ögon lyste utav besvikelse och sorg. Skuldkänslor började krypa fram.

"I can't." Väste jag fram med tårfyllda ögon. Innan han hann ge mig ett svar sprang jag ut mot skolgården, bort från allt. Långt där borta hördes den dunkande musiken när jag satt på det kalla gräset en bit bort från skolbyggnaden. Tårarna envisades med att forsa ner och vid det här laget orkade jag inte ens kämpa emot. Det jobbigaste med Justin-situationen var att han inte ens var villig att ge det en chans. Men samtidigt förstod jag honom. Hans bästis var kär i mig och han var rädd att förlora honom. Men Kylie gillade Justin och vi var varit bästisar längre än vad Chaz och Justin har så vi båda har lika mycket att förlora. 

Förtvivlat satt jag där och grät under den stjärnbeströdda natthimlen. I den sekunden insåg jag att om jag någonsin vill att saker ska förändras måste jag ta tag i det själv! Med en lätt rörelse öppnade jag min clutch och drog ut min iphone med Kanada's flagga som skal. Egentligen var det mycket mer jag ville skriva men dessa 3 orden sammanfattade allt på det bästa sätter. Jag tvekade lite men tryckte sedan på send. 0,5 sekunder senare hördes det plinget som gett mig så mycket skada men även så mycket glädje. Hade han verkligen svarat så fort? Besviket tittade jag på mobilen. Plinget hade uppstod på grund av att telefonen meddelade att sms:et inte gick ett skicka.

Trött av all gråt ställde jag mig upp och begav mig hemåt. Kanske Gud inte ville det skulle bli vi. Kanske jag glömma han och gå vidare....



Dun dun DUUUN! Kanske historien inte blir en Bieberromance trots allt? ;) Vad tycker ni om novellen och borde vi skriva på ett annat sätt? / Gabbi o Angelina TACK FÖR ALLA KOMMENTARER :) 5 för nästa <3